måndag 31 augusti 2015

Att lämna sin bubbla

Efter att ha tillbringat helgen i vår egen lilla fridfulla bubbla, T och jag (vi tittar inte på teve men vi läser, samtalar, promenerar, lyssnar på musik, ser när barn bygger sandslott ...), åkte vi tillbaka till stan samtidigt som himlen blev rosa och solen gick ner.

Men bubblor är vanskliga ting - förr eller senare spricker de.
Vi satte på bilradion och lyssnade på nyheterna: Skottlossning med dödlig utgång i några förorter, flygvisning som slutade med att planet störtade och piloten dog, skottlossning igen, nya flyktingar som drunknat utanför Libyens kust. Den enda positiva nyheten (vilket i och för sig beror på hur man ser på saken) var att bönderna slipper betala höjd dieselskatt.

Korta, snabba nyheter utan fördjupning. Död och elände som späds på av kvällstidningarnas ständiga klickjakt.
Hur påverkar detta oss?
Vad händer med ett samhälle när människorna matas med en så pass ensidig nyhetskost och när vi inte orkar söka efter allsidigare föda?
Hur lätt är det inte att stänga av och dra sig tillbaka till sin bubbla när vi bombarderas med elände och katastrofer? Bygga murar och längta tillbaka till en tid som egentligen aldrig funnits?

Vi delar med oss av angelägna artiklar och reportage på sociala medier och tycker att vi därmed gjort vår plikt. Kanske skänker vi en slant också. Som jag önskar att fler istället lämnade sin bubbla och bidrog i PRAKTIKEN. Engagerade sig ideelt, tog kontakt med föreningslivet, med Röda Korset, med folkbildningen.

Jag har förmånen att jobba på ett studieförbund. Många tror att vår verksamhet handlar om att ordna subventionerade kurser för en priviligierad medelklass. Detta är fel. Låt mig bjuda på lite statistik från vårterminen:
Öppna kurser för allmänheten: ca 5% av vår totala verksamhet
Verksamhet för personer med intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar: ca 27%
Verksamhet tillsammans med olika organisationer och föreningar, inklusive ungdomar och musik: 43%
Verksamhet tillsammans med invandrarföreningar: 25%

60 miljoner människor är på flykt runtom i världen. Ökningen av antalet flyende är den högsta någonsin. De allra flesta av dessa människor, 86%, finns i utvecklingsländer. 340.000 har lyckats ta sig till Europa. Migrationsverket tror att 95.000 kommer att söka sig till Sverige. I år. Många av dem är ensamkommande barn och ungdomar. Eftersom ingen tror att konflikterna kommer att avta den närmaste tiden lär inte flyktingströmmarna göra det heller. Dags att kavla upp ärmarna alltså, inte nöja sig med att surfa runt och dela länkar. Vad sägs till exempel om att ställa upp som volontär och möta dessa människor ansikte mot ansikte? Hjälpa dem att lära sig svenska och förstå vårt samhällssystem? Kanske bli fadder åt en flyktingfamilj? Erbjuda dem meningsfull sysselsättning under tiden de väntar på besked om sin framtid?
Just nu jobbar SV för fullt med att få till svensk- och samhällsundervisning för asylsökanden. Efterfrågan är enorm, långt större än vi mäktar med och all hjälp är välkommen.

söndag 30 augusti 2015

Stockholm i augusti

Minnesbilder av den augusti som snart är över.



torsdag 27 augusti 2015

Upptakt

Åsa Hellberg skriver klokt om Millennium-drevet.
Som planerat köpte jag Det som inte dödar oss i morse och T slängde sig omedelbart över den när jag kom hem med boken ikväll.
På jobbet bubblades det idag (alkoholfritt). Inte för att fira boken utan för att hälsa höstterminen välkommen. Utmaningarna är många och inte helt lätta, det är mycket som händer i vårt samhälle just nu och allt händer väldigt snabbt. Jag hoppas att folkbildningen ska kunna göra åtminstone lite skillnad.

onsdag 26 augusti 2015

Det som inte dödar oss - en dag kvar.

Det har skrivits spaltmetrar om morgondagens stora mediahändelse, den största boklanseringen i Sverige någonsin: Det som inte dödar oss av David Lagercrantz. Jag tänker inte ge mig in i debatten huruvida det var rätt eller inte att skriva en fortsättning på Millenium-trilogin av Stieg Larsson. Dels är jag inte alls insatt, känner endast till det som media väljer att förmedla, dels är boken ett faktum och det är upp till var och en att välja om den vill läsa den eller inte.
Jag vill det.
Och inte bara det, jag avser att hänga på låset hos närmaste bokhandel och köpa boken så fort den släpps. Jag är nämligen jättenyfiken på vad Lagercrantz har åtstadkommit med Stieg Larssons berättelse och karaktärer. Dessutom tycker jag att det är superhäftigt att en bokrelease kan få världens media att gå i spinn så totalt. Jag menar - en BOK!
Hittade en intressant artikel i tidningen Vi om David Lagercrantz.
I morgon smäller det ...

måndag 24 augusti 2015

Snart slut?

Lusten att skriva igen börjar smyga sig på så smått. En vecka kvar av augusti och jag förbereder mig mentalt på helger utan havsbad, båtturer och altanhäng. Som jag älskar sol och värme!
Men innan jag sätter igång med skrivandet på allvar, ska jag läsa klart de romaner jag påbörjat (och redigera min nya bok, så klart). Några av böckerna är tråkiga och/eller illa skrivna. Jag skulle lika gärna kunna strunta i att läsa ut dem men jag har svårt att inte avsluta saker - jag läser ut böcker och jag äter upp maten. Kanske har det med min uppfostran att göra.

Norrtäljeviken i lördags.

fredag 21 augusti 2015

Konferensmorgon

Vi åkte iväg sex personer till det som kunde ha varit världens ände men som bara var Lidingö, för att under ett par dygn samtala och planera. Ta oss tid till det som det vanligtvis sällan finns tid till under normal arbetstid.
Klockan 06:20 i morse lämnade jag mitt rum för att promenera och återvände inte förrän en timme senare, hungrig men stärkt i själen. Svensk sensommar - kan det bli mer magiskt än så här?






tisdag 18 augusti 2015

Som en häst i en startbox

Skrivrelaterade idéer och tankar snurrar runt i mitt huvud, jag antar att jag är lite spänd inför höstens redigeringsarbete med Manus 3. Det är som att stå i startboxen och ivrigt vänta på att grinden ska öppnas. Vilka synpunkter kommer min redaktör Gunilla att ha? Att hon gillar min berättelse vet jag redan (hon har till min stora glädje även läst och tyckt om Croissants till frukost) men detta blir faktiskt första gången som jag ska jobba tillsammans med en rutinerad förlagsredaktör.

Samtidigt funderar jag vidare på Manus 4. Ska jag bygga upp det på samma sätt som föregångaren? Att Alla dessa hemligheter skulle bli ett drama i 3 akter bestämde jag tidigt, likaså att akterna skulle fyllas med diverse trösklar och vändpunkter, och att hindren skulle vara jämt fördelade för att undvika onödiga longörer. Jag bestämde att ALLT som skedde och ALLT som sades skulle föra berättelsen framåt och/eller fördjupa karaktärerna. Inga stickspår som inte ledde någonstans.
Dessutom jobbade jag på två plan: yttre utveckling och inre dito. För det är ju det som är det roliga med berättelser, att följa hur personerna som befolkar dem förändras och utvecklas, se hur de lär sig en massa om sig själva och livet, hur de våndas, ta sig över hindren, faller men reser sig igen och övervinner sina rädslor. Detta gäller såväl Tolkiens Sagan om Ringen som Ian McEwans Försoning (en helt underbar bok för den delen). Vissa karaktärer (som Ylva i Solviken) lyckas aldrig med det och dem brukar det inte gå så himla bra för.

När jag skrev Alla dessa hemligheter visste jag alltså vilka utmaningar och vändpunkter som Louise skulle råka ut för. Det hjälpte mig att hålla kursen. Eftersom det är ett arbetssätt som passar mig vore det kanske dumt att överge det?

These shoes are made for walking ...

Jag har sagt det ett flertal gånger - aldrig ett par klumpiga sneakers på mina fötter. Såvida jag inte tränar men eftersom jag aldrig tränar ... Jag har tändstickor till ben och trots mina små fötter (eller kanske därför) ser jag klumpfotad ut med ett par sneakers på.
Men jag är väl inte sämre än att jag kan ändra sig. Jag har ju bestämt mig för att gå mycket och då funkar det inte att vara fisförnäm - fötterna behöver sköna skor, och sneakers, måste jag erkänna, är rätt så sköna att gå i. Alltså fick jag krypa till kors och köpa mig ett par i våras. De har något rundade sulor som gör det lätt för fötterna att ta långa promenader. Jag liksom smårullar fram på stadens gator.
Idag gick jag hela vägen till jobbet. Djurgårdsstaden - Medborgarplatsen, 60 minuter från dörr till dörr. Många författare löptränar har jag förstått. Jag går. Men byter skor när jag kommit fram till kontoret. Häpp!

måndag 17 augusti 2015

Full fart framåt


Ny vecka, nya utmaningar, nya glädjeämnen. Full fart framåt. Att promenera till jobbet om morgnarna känns inte särskilt betungande, inte när jag vet att vår verksamhet betyder så mycket för så många olika människor. Jag blir lika glad när våra deltagare ger oss positiv feedback som när mina läsare hör av sig för att berätta att de läst och tyckt om mina böcker.
Det är något visst med att jobba med något som berör människor. Dock tar mitt ordinarie arbete tid och detta med att släppa en bok om året kan jag glömma. Dels skulle jag få stressa halvt ihjäl mig, dels skulle inte resultatet bli bra, jag kan inte hafsskriva. Dessutom ska en bok lanseras och marknadsföras och min agent har förvarnat mig att det kommer att bli en hel del av den varan framgent, mycket mer än med mina två tidigare böcker. Här ska tydligen satsas ... Härligt!
Men en roman vartannat år, det borde jag väl klara av att få till?

söndag 16 augusti 2015

Augustivemod

Det finns ett vemod över augusti som jag tycker om. Sommaren är inte slut ännu, än bränner solen, men ljuset är förändrat och sädesfälten mogna. Trollsländorna flyger över vassen, gräshopporna spelar och rosorna har bildat nypon.
Ännu en ljuvlig helg är över. Vi har grillat, simmat, ätit kräftor, åkt båt, promenerat och läst, stannat utomhus tills solen - och temperaturen - gått ner.
Kan det vara så att vädergudarna vill be om ursäkt för juli?

torsdag 13 augusti 2015

En till releasefest

Två releasefester samma vecka - det tillhör inte vanligheterna för min del. Numera är det sällan jag tackar ja till inbjudningar, de krockar nästan alltid med något kvällsmöte, konferens eller annat jobbrelaterat. Dessutom måste jag hinna skriva också.
Men ikväll firade vi Camilla Davidsson som släpper sin andra roman, Pensionatet vid världens ände. Fint och trevligt ordnat i Kreugers gamla tändstickspalats.
Det är roligt att fira att en bok blivit till men det kommer att dröja innan nästa fest - lugna veckan är över och kalendern fylls på.

onsdag 12 augusti 2015

Eva Ludvigsen

På gårdagens releasefest av Katarina Bivalds nya roman. Foto: Anne-Lie Högberg.
Jag kallar henne för Uppsala-Eva men hennes riktiga namn är Eva Ludvigsen. Vi lärde känna varandra på en skrivarkurs, hamnade så småningom på samma förlag och var två av bloggarna på Debutantbloggen 2013. Båda har bytt förlag sedan dess och Eva har precis blivit antagen av Harper Collins. Stort grattis!
Hennes senaste roman, ungdomsberättelsen Var det inte värre än så här, ligger och väntar på mitt nattduksbord.
Hon är en riktig kämpe, Eva, och nog den snällaste och generösaste författare jag känner.
Dessutom är hon lite galen.

I min att-läsa-hög.
När inte Eva skriver plockar hon ut
stickor ur folks (mina) fingrar.
Foto: Anne Liljeroth.

Saker jag gör när jag varken sover eller skriver

I vanliga fall brukar jag sätta mig och skriva en stund när jag vaknar klockan fem på morgonen. Men just nu skriver jag inte. Jag väntar på att tillsammans med min redaktör få sätta tänderna i Manus 3 (även känd som Alla dessa hemligheter) i slutet av augusti någon gång. Min självvalda skrivpaus (det finns faktiskt ett Manus 4 som jag skulle kunna fortsätta jobba med) innebär att jag ägnar mina sömnlösa morgnar åt annat. Som att städa balkongen. Rensa undan utblommade pensér, sopa, torka rent utemöblerna från byggdamm och annat samt vattna. Det brukar gå åt 30 liter vatten till alla krukorna. I morse gick det åt 40.

En annan sak jag gör när jag inte sover eller skriver är att läsa. Och som jag läst denna sommar! Underbart. Igår var jag på releasen av Katarina Bivalds nya roman Livet, motorcyklar och andra omöjliga projekt så nu har bokhögen vuxit med ytterligare en bok. Härligt!

måndag 10 augusti 2015

Manus 3 antaget av Norstedts!







Så var det officiellt: Manus 3, med arbetsnamnet Alla dessa hemligheter, kommer ut på Norstedts förlag sommaren 2016! Berättelsen är en fristående fortsättning på Solviken och Croissants till frukost.
Tack för förtroendet, Susanna Romanus, publicistisk chef på Norstedts och Gunilla Sondell, förläggare och redaktör.
Och tack förstås till min fantastiska agent Carina Deschamps.
Nu kör vi - igen.

Tillbaka där semestern började

Vi packade upp resväskorna, tvättade, sov och körde nästa morgon upp till Vätö för att avsluta semestern där vi började den - i stugan. Min fina dotter hade möggeltvättat altantaket och putsat fönstren medan vi var borta.
Vardagen har nu tagit vid men jag är utvilad, solen skiner, kollegorna är glada att vara tillbaka på jobbet och en spännande höst, såväl jobbmässigt som privat, väntar mig.
Nu kör vi och hoppas att energin räcker ända fram till jul ...

lördag 8 augusti 2015

Slut men ändå inte

Så var vi hemma i Stockholm igen, efter tre fantastiska veckor i vår lilla by och det var skönt att få sova i sin egen säng. Men jag längtar tillbaka, vill uppleva årstidsväxlingar och se hur byn förändras när sommargästerna åkt därifrån.

Vår sista kväll (som enligt vår granne inte alls var något slut utan början på en ny period i våra liv) råkade sammanträffa med den stora festen för helgonet Sauveur. Gemensam apéritif, middag, fyrverkerier, show, dans ... Alla och fler därtill var där. Bland andra träffade vi amerikanska Sarah som under en rundresa för fem år sedan råkade köra igenom byn, blev blixtförälskad i den och bestämde sig för att köpa och renovera en lägenhet. Nu pendlar hon mellan Manhattan och Cerbère men tillbringar största delen av sin tid i byn.
En vacker dag måste jag nog skriva en roman om Sarah ...


onsdag 5 augusti 2015

Utflykt till Cadaques

Hur märkligt det än låter så tillåter inte bilfirman vi hyr vår bil från att vi kör utanför Frankrikes gränser. Lite bekymmersamt när man håller till 4 km från spanska gränsen. Tydligen är det en försäkringspryl ... Tur då att vi har snälla grannar som tog med oss bort till Cadaques idag, staden där Dali höll till. Mycket folk men gemytligt ändå. Och fantastiskt vackert ... Vi promenerade, vi badade, vi fikade och vi åt. I den ordningen.



tisdag 4 augusti 2015

Vi fick offerten ...

Paddlingen igår gick till en badvik inte allt för långt bort - vi valde det framför att paddla i hård motvind, till mer spännande ställen.
Idag paddlade vi inte alls utan höll oss till bystranden. På vägen dit stötte vi på mannen som ska mura upp vårt hus. "Jag har en offert till er", sa han och stannade bilen. "Funkar det om jag kommer förbi i slutet av dagen?"
Jag svarade att det funkade jättebra.
Som av en händelse råkar vår murare heta nästan detsamma som den i min Croissants till frukost. I verkligheten heter han Parra utan S och har ett helt annat utseende och kynne än i min bok. Gemensamt för dem båda dock är det belevade sättet.

Så Parra kom och lämnade sin offert och förklara vilken post som var vilken. Vi lyssnade, ställde frågor och kände att herre jävlar nu är det på riktigt. Nu handlar det inte längre om drömmar, utan om att förverkliga dem. Vi kommer faktiskt att bygga vårt lilla drömhus på en fransk kustremsa som vi för tre år sedan inte ens var medvetna om.

Offerten då ... Ja, billig var den inte men genomtänkt och proffsig.
"Jag räknade in alla dina murade blomsterlådor", sa Parra och stirrade under lugg. "Vill du inte ha dem blir det lite billigare."
Jag svarade att jag älskar blommor och att jag inte tänkte göra avkall på en endaste låda.
Parra har byggt massor av hus på vår kulle och vet precis vad som krävs för att det ska bli bra. Han är en man att lita på.

Offerten? Jo, den rymdes inom vår budget. Men att bygga i Frankrike är inte billigare än att bygga i Sverige, det ska man ha klart för sig. Men när jag ser hur bra T mår här nere, hur hans artrit lindras  av sol och havsluft, hur smärtan drar sig undan och den kroniska tröttheten ger vika, tänker jag att det får vara värt det. Hälsan går före allt annat.

Utsikten är densamma men ljuset och färgerna skiftar
från dag till dag, från timme till timme. Och vi hör vågorna ...

söndag 2 augusti 2015

Paddlingspremiär

Idag havspaddlade T och jag för första gången. Det var vår snälla granne Jérome som tyckte att det var dags och som lånade ut sin utrustning samt agerade guide. Vi tog det lugnt och nöjde oss med att åka över till Portbou på den spanska sidan för att ta en lättöl. Att se klipporna och landskapet från havet på det viset var fantastiskt - man kommer grottor och rev så mycket närmare när man sitter i en kajak jämfört med i en motorbåt. Vi fick behålla utrustningen så i morgon bitti tänker vi ge oss iväg igen, men bara T och jag denna gång. Vem vet var vi hamnar ...

När T paddlar gör han det med stil: iklädd skjorta, hatt och badtofflor.

lördag 1 augusti 2015

Ännu en dag

Gatan nedanför där vi bor och ska bo.

Byn har ett fint bageri.

Gränder lite här och där finns också.

 Place de la République. Vattenpölen är en kvarleva efter nattens oväder.

Här finns såväl bank som bankomat.

Ett franskt torg kräva dessa träd: plataner.

Fem bröder har jag och idag kom en av dem, Benjamin,
och hälsade på tillsammans med flickvännen Sophie.